I och med valet av Mongkut som kung hade den framstegsvänliga fraktionen, som västerländska observatörer betraktade Bunnagfamiljen, avgått med segern.

Mongkut hade tillbringat nästan 27 år som munk och hans regim inleddes med en storslagen kröning den 15 maj 1851. För första gången på 200 år var västerländska diplomater inbjudna och buddhistmunkar spelade en framträdande roll i ceremonin. En del av de nya främmande inslagen sågs säkert inte med blida ögon av den konservativa adeln.

Trots alla sina år som munk kom Mongkut väl förberedd till tronen. Det måste ändå ha känts märkligt för honom att på några få dagar få förändrat sin tillvaro från det strängt reglerade munklivet till ett liv där allt plötsligt kretsade kring honom själv och hans person. Officiellt var han nu Livets Herre (Phra Chao Chiwit พระเจ้าชีวิต) med enväldig makt att bestämma över 5.5 miljoner invånares liv eller död.

Kung Mongkut är bland thailändarna känd som Phra Chom Klao พระจอมเกล้า (r. 3 april 1851-1 oktober 1868). Vi västerlänningar har för enkelhetens skull fortsatt att kalla honom Mongkut eller Rama IV (Phra Ram 4) พระราม 4. Det finns källor som säger att den 47-årige Mongkut var i dålig hälsa vid sitt trontillträde. Detta berodde delvis på den tidigare nämnda stroken och delvis på att han hade förlorat sina tänder och bar löständer av rött trä.

Omedelbart efter sin kröning satte kung Mongkut igång med att belöna sina vänner och följeslagare för att befästa sin makt. På grund av sin långa frånvaro från det världsliga livet saknade han nämligen en säker politisk uppbackning av lojala följeslagare. I praktiken innebar detta att han såg till att bekräfta Bunnagfamiljens höga status.

Chaophraya Phrakhlang (Dit Bunnag), som hade kontrollerat phrakhlang och kalahom oavbrutet i mer än tjugo år, befordrades och drog sig tillbaka till en bekymmersfri tillvaro och ersattes av två av sina söner. Den tidigare Phraya Si Suriyawongse (Chuang Bunnag) blev nu till Chaophraya Si Suriyawongse och ny kalahom och hans halvbror Chaophraya Thiphakorawong (Kham Bunnag) blev phrakhlang.

Kungens nära personliga stab fylldes också av unga medlemmar från Bunnagfamiljen. Dessa tidiga utnämningar gav en enda familj en framträdande roll i den centrala administrationen och säkrade regimen från omedelbara utmaningar från andra grupper i landet.

Efter sin kröning fortsatte Mongkut att resa runt i sitt rike mer än någon annan kung någonsin gjort före honom. Han återvände bland annat till de platser som han tidigare besökt som barfotamunk. Som kuriosa kan nämnas att Mongkut avskaffade dödsstraffet för munkar som brutit sitt löfte om celibat. I stället fick de arbeta med att samla gräs till de kungliga elefanterna!

Som monark var Mongkut fast besluten att inte förlora den direkta kontakten med sitt folk genom alltför strikta regler och gamla traditioner. Tidigare hade det inte varit tillåtet för folket att titta direkt på kungen när han visade sig offentligt. Ämbetsmän hade visat sin makt genom att jaga bort folk och tvinga dem att gömma sig undan kungens åsyn. Detta ändrade kung Mongkut på genom att proklamera;

"Folk som är samlade utmed kungens färdväg får inte jagas i väg, utan alla ska tillåtas att framträda inför kungen så att han kan tala med dem och glädja dem.”

För att minska möjliga anledningar till missnöje bad han också sina undersåtar att komma till honom personligen med sina problem, närhelst de önskade det, i stället för att gå den sedvanliga byråkratiska vägen.

Jag har tidigare berättat att det under kung Ramkhamhaengs tid först fanns en klocka och sedan en trumma utanför palatset. Om någon ur folket ville tala med kungen kunde han eller hon påkalla hans uppmärksamhet genom att använda dessa. Med tiden hade dessa blivit tysta reliker. Uppenbart inspirerad av Ramkhamhaeng försökte Mongkut sig på något liknande. Då det visade sig att Mongkuts offentliga inbjudan till folket, att åter börja använda trumman, misslyckades lämnade han i stället själv regelbundet sitt palats för att lyssna och tala med alla som så önskade.

Det hade tidigare varit en sedvänja för adelsmän och ämbetsmän i Siam att lova kungen sin lojalitet vid en årlig ceremoni. Kung Mongkut chockade de konservativa vid hovet genom att lova sin lojalitet till folket vid en sådan ceremoni. Mongkut såg också till att den strikta hovetiketten, som tidigare hade varit rådande vid kungliga audienser, lindrades och han tillät utlänningar att hälsa på honom enligt deras egna seder.

Det sägs att Mongkut ska ha erbjudit prins eller kung Kawilorot Suriyawong กาวิโลรสสุริยวงศ์ av Chiang Mai (r. 1856-1870) ett handslag 1866. Kawilorot var då i Bangkok och firade sitt tioårsjubileum på tronen. Det var första gången som en siamesisk kung hälsade på en annan undersåte på det viset. Det var dock inte enkelt att genomföra förändringar i det traditionella hovlivet och den kungliga familjens livsstil och kung Mongkut upprätthöll trots allt mycket av protokollen omkring sig själv.

(Kung Kawilorot av Chiang Mai)